Långa ensamma nätter har blivit alldeles för många. Känslan av att ha någon bredvid sig som man kan mysa och busa med hela natten är underbar. Att somna bredvid någon och sedan vakna när någon ligger bakom och håller om en, man hör de tunga sovande och säkra andetagen lite tyst, det är något med det som man inte vill vara utan.
Herr X frågade igår om jag ville komma och sova bredvid han, jag svarade nej. Varför sova med någon som inte är speciell? Visst kan man uppskatta närheten men då känner man ju att man lika gärna kan sova bredvid mamma eller någon annan. Jag tror att jag bara vill älska lite grann och vara kär, varför ska det vara så svårt? Puss på dig*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar